Jag har läst väldigt mycket positivt om den här boken och var verkligen intresserad av att läsa den. Men jag fick två problem med den. Dels hade väldigt höga förväntningar och dels blev jag oerhört irriterad på baksidestexten. Jag gillar generellt inte när man får veta i förhand att något hemskt ska hända. Och här står det att en katastrof ska hända men i min värld var det dessutom ingen katastrof. Det hände definitivt något som inte var särskilt trevligt (milt uttryckt) men att kalla det en katastrof känns bara konstigt. Och istället för att njuta av boken så satt jag bara och undrade när det skulle hända.
Nu verkar det som om jag inte tyckte om boken. Trots allt så gjorde jag det ändå. Boken får mig att tänka på Siri Hustvedts Vad jag älskade (och som jag älskar) som också handlar mycket om konst och dessutom vid någon period rätt likartad konst. Böckerna där Siri Hustvedt haft kvinnor som huvudpersoner har också handlat mycket om att hitta sig själv.
Det känns som Nora Eldridge har placerat sig i ett fack och inte vet hur hon ska ta sig ur det. Hon vill otroligt mycket men vågar inte riktigt tro på sig själv för att satsa så mycket som faktiskt krävs. Samtidigt väljer hon bort annat i sitt liv och det gör henne ännu mer arg och frustrerad. Där tror jag många känner igen sig och det gör att jag ändå tar till mig boken. Just att många försakar sakar av olika skäl men då inte utnyttjar tiden eller vad det nu kan vara till det man drömmer om att göra. Istället begränsar många sig själv på grund av så många olika rädslor.
För Nora blir det ännu mer komplext eftersom hennes elev Rezas mamma Sirena faktiskt har allt Nora egentligen vill ha - både familj och framgångar som konstnär. Att få vara en del av den familjen väcker så många olika känslor hos henne. Hon älskar att få vara med dem alla men blir samtidigt som hon blir så medveten om sin egen ensamhet vilket gör henne arg och frustrerad.
Jag tycker nästan alltid om böcker som har konsten som biämne. Inte för att jag är bra på att skapa utan för att jag skulle vilja vara bra på det. Däremot kan jag inte riktigt anamma Noras vrede och ibland naivitet och förstår inte riktigt alla känslostormar. Men så är inte jag en känslomänniska heller och kanske når inte Claire Messud riktigt fram till en sådan som mig på grund av det?
Handling: Nora Eldridge är fyrtiotvå år och lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Hon lever ensam. På dagarna tröstar hon andras barn, på helgerna besöker hon sin gamle far. Nora är pålitlig och ansvarstagande, kommer alltid i tid, har alltid ett vänligt ord att säga. En gång i tiden drömde hon om ett annat slags liv, där skapande och utveckling stod i centrum. Men åren gick.
En dag kommer en ny elev, den vackre och begåvade Reza, till klassen. Pojkens pappa Skandar är professor, hans mamma Sirena är konstnär. De är intellektuella och glamorösa, allt som Nora en gång velat vara. Mötet med familjen blir omvälvande och utvecklas till en förälskelse som skakar hela hennes tillvaro i grunden. De har alla pojken, mannen, kvinnan något som hon plötsligt inte kan leva utan och genom Sirena hittar hon tillbaka till konsten och verkliga, bultande känslor. Det blir ett år i hennes liv som förändrar allt.
Och precis när hon är som mest sårbar, vidöppen för livet och redo att leva det, inträffar katastrofen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar