Handling: Lisbeth Salander avtjänar ett kortare straff på kvinnofängelset Flodberga och gör allt för att hålla sig undan de interna konflikterna mellan fångarna. Det dröjer inte länge förrän Benito, den informelle ledaren, utmanar henne, särskilt sedan Lisbeth försvarat en ung kvinna från Bangladesh som trakasseras i cellen intill.
Lisbeth får besök av Holger Palmgren som fått tag i dokument som kastar nytt ljus över myndigheternas övergrepp i hennes barndom. Hon ber Mikael Blomkvist om hjälp att göra några efterforskningar. Spåren leder dem till en viss Leo Mannheimer, delägare i Alfred Ögrens Fondkommissionär.
Hur hänger en välartad finanskilles bakgrund ihop med Lisbeths? Och hur ska Lisbeth hantera hoten från Benito och hennes gäng som trappas upp alltmer?
Jag har älskat Millenniumböckerna av Stieg Larsson. Jag tyckte också att den första boken som David Lagercrantz skrev var rätt bra. Jag förstår också varför vissa väljer att inte läsa dessa nya böcker av en annan författare. Men jag kan inte låta bli.
Den här boken valde jag att läsa istället för att lyssna på eftersom jag inte alltid är helt förtjust i Stefan Sauk. I alla fall inte när det finns kvinnliga karaktärer med som har en röst. Han fungerar bra för mig när det är en bok med en manliga huvudkaraktärer. Precis som Katarina Ewerlöf fungerar bäst för mig när det är kvinnor som pratar.
Den här boken har faktiskt gått trögt att läsa förvånande nog. Jag är visserligen trött på kvällarna och det har varit en del saker på helgerna. Men sanningen är att jag hade hunnit läsa mycket mer om jag bara velat tillräckligt mycket.
När jag nu försöker summera boken inom mig känner jag att den blev för spretig. Den enda karaktär jag faktiskt bryr mig om är Lisbeth Salander. David Lagercrantz bygger upp boken med flera dagsaktuellt ämnen och fortsätter även att gå in i Lisbeth Salanders bakgrund. Men för mig blir det för många olika delhistorier och ingen blir riktigt bra, inte när allt knyts ihop och den avslutas lite abrupt med ytterligare något som känns som ett framtida hot och som tar död på de andra historierna. I alla fall kändes det så när jag läste ut boken. Dessutom gillar jag när Lisbeth Salander verkligen får nyttja sina IT-kunskaper. Här var den biten mer i periferin.
Trots det finns det ju en del som är bra med boken. Alla historierna är viktiga på sitt sätt. Flera saker hänger kvar i mig men inte just längtan efter en ny bok.
Betyget blir en rätt slätstruken trea av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar