Handling: Den 11 januari 2011 påbörjades rättegången gällande ett av de värsta övergreppsmålen i Norges moderna historia, det så kallade Alvdalsfallet.
Händelsen - avslöjandet om en pedofilring i Østerdalen, en kommun med omkring 50 000 invånare - skakade om hela Norge. Ett sambopar, deras grannar och en pensionerad lärare åtalades för att ha förgripit sig på fyra barn, några av dem var deras egna. En mor och hennes dåvarande man dömdes för de grövsta övergreppen.
Men historien börjar inte där. Det hela startade flera år tidigare då den huvudmisstänkta kvinnan bodde på en annan plats i Norge.
Det här är en helt vidrig bok och är på många sätt svår att förstå. Boken bygger på en sann historia och jag googlade en del efteråt om det.
Vi får följa en av kvinnornas äldsta dotter som bodde med sin mor, storebror och styvfar i Gjerdrum. Hon utsätts för vidriga saker och här klarade jag inte av att lyssna på boken utan gick över till att läsa den istället. Hon var bara ett litet barn! Den som gjorde värst saker ur ett perspektiv var styvfadern (ur ett fysiskt perspektiv). Men modern fanns där och indirekt är hennes svek större (känslomässigt). Fler barn föds med styvfadern som pappa och familjen vill till slut flytta till Alvdal men lämnar då dottern kvar. Dock blir hon inte fri!
Vi får följa dottern till vuxen ålder och det är inte svårt att förstå att hon inte har det lätt med relationerna. Eller relationen till sin mamma. Här finns en helt annan obegriplig historia och det är hur de sociala myndigheterna agerade i både Gjerdrum och Alvdal. Det är så fruktansvärt sjukt eftersom det dessutom är en myndighet.
Det är svårt att förstå hur grymma folk kan vara. Samtidigt är det nog nyttigt också att läsa och vara medveten om saker händer här och var även om det är hemskt. Men det vidriga jag får utstå genom att lyssna eller läsa är inget mot hur offren haft det.
Egentligen handlar inte boken så mycket om själva Alvdalsdelen. Men det är under det namnet som fallen är kända för allmänheten. Men det finns ju där i periferin.
Boken är oerhört gripande och man vill bara krama barnen. När boken är slut så kvarstår en del frågetecken. Jag kunde googla fram några svar men det finns en del funderingar kvar. Nu vet jag att Anne-Britt Harsem skrivit två böcker till om den här historien - Brev til min datter (om när den äldsta dottern fått en egen dotter och övervakningen där av olika myndigheter) samt boken I et hus i Alvdal där den äldste sonen talar ut. Men det är bara den här boken som blivit översatt. Och jag tror inte att jag får svaren jag önskar.
Boken rymmer en hel del återgivning av faktiskt dokumentation vilket gör att mycket känns trovärdigt. Men som i de flesta böcker där man ser en händelse ur en persons vinkel blir det mycket upprepningar av känslor. Det är inte konstigt att de finns där men det känns som det kan skrivas på ett snyggare sätt. Sen ser vi historien ur dotterns perspektiv och här hade jag velat veta vad fler personer tänkte och tyckte sen efteråt när allt blivit känt. Men det är nog få av de som inte fanns där för henne som vill erkänna hur de valde att blunda.
Betyg 3+ av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar