En annorlunda bok från Nya Zeeland som fick Booker-priset 1985!
Baksidestext: En stum, gåtfull pojke, hans godhjärtade men brutale fosterfar och en världsfrånvänd konstnärinna är de tre huvudpersonerna i nyzeeländskans Keri Hulmes sensationella debutroman. Vemod och humor, ömsinthet och grymhet, myt och verklighet förenas i denna sällsamma skildring av tre rotlösa människor och deras smärtsamma kärlek till varandra.
Jag hittade den här boken på Bokbörsen när jag letade efter någon bok från Oceanien att läsa i Kulturkollos världsdelsutmaning. Semesterns energi har försvunnit och jag hade svårt att hitta någon bok jag verkligen kände för. Men den här blev jag nyfiken på trots att den var på 560 sidor!
Keri Hulme skrev på den här boken under tolv år och de traditionella förlagen ratade sen boken. Däremot fick hon den utgiven hos Kollektiv förlagsverksamhet som verkar ha varit ett feministiskt kollektiv som stöttar lite mer individuella sätt att skriva (om jag förstått rätt). Vilket tillslut ledde till en framgångssaga för boken.
Vi följer främst konstnären Kerewin som bosatt sig i trakterna där maoriern Joe bor med sin stumme fosterson Simon vars ursprung är okänt. Simon hittar Kerewin och trots Kerewins taggighet så börjar alla tre umgås. Alla tre lider av saker som livet utsatt dem för vilket gör att tillvaron blir extra utmanande.
Författaren själv har lite maori-blod i sig och boken tar upp lite om maorier och de med mer europeiskt ursprung. Men boken handlar mer om dysfunktionella familjer inklusive barnmisshandel vilket väcker många tankar och funderingar. Det är ju också viktigt att ha med sig att det var en annan tid då, även om det såklart inte var jättelänge sen. Det förekommer också väldigt mycket alkohol och rökning vilket jag inte heller är van vid.
Det jag verkligen uppskattar med boken är att den beskriver vissa komplexa saker så bra. Och ibland på ett poetiskt sätt. Det är inte alla som gillar boken och min känsla är att de blandar ihop en påhittad handling med något författaren står för. Inte att det är en bok som ska skapa känslor och kanske förståelse för ett barns kärlek till någon som inte förtjänar det (som är min tolkning).
Då och då blir boken upplagd så här medan många andra sidor är mer traditionella.
"Sätt på dig den här ett tag, va? Och vill du ha en kopp kaffe före schacklektionen? Det var lite kyligt därute."
Hon såg att jag fryser
Hon såg att jag fryser
Han är uppfylld av hennes omtanke. Hans spända försvarsattityd löses upp och hans leende är mjukt och otroligt ungt.
Strålande, rörande tacksamt, och tandlöst, tänker hon och återgäldar leendet, häpen för den ålder hans leende tycks avslöja.
Jag är i hennes tröja för att värma mig
gnolar han inom sig.
Hon såg att jag fryser
och jag har hennes tröja för att bli varm.
Det uppfyller hans huvud som en refräng. Värmen börjar komma tillbaka, lättar den fruktansvärda värken och får honom att slappna av som en drog.
Dessa passager väcker många just här och nu-känslor medan det finns mycket annat i boken som är betydligt mer otydligt.
Jag är lite kluven till slutet. På ett sätt binds boken ihop. På ett annat sätt är det otroligt oklart. Men det är ju också den typen av böcker som stannar kvar. Där det finns lösa trådar att fundera på. Och blev det rätt eller blev det fel?
