Drömhjärta av Cecilia Samartin

Om ett föränderligt Kuba.

Handling: Kusinerna Nora och Alicia lever ett bekymmerslöst liv på 1950-talets Kuba, två små flickor som möjligen oroar sig för om det kommer att bli regn på förmiddagen. Det är den vackra, blonda Alicia som är den drivande av de två, och den försiktigare Nora hänger glatt med. Alicia har stora planer för deras framtid. Ibland ska de bli balettflickor på Copacabana, ibland tänker de ansluta sig till en cirkus och lära sig att gå på lina och rida på elefanter. Eller bygga en flotte och åka till New York.

När Fidel Castro tar makten på Kuba förändras deras liv för alltid. Nora och hennes familj bestämmer sig för att lämna Kuba, medan Alicias far tror på revolutionen och stannar kvar.

I USA kämpar Nora med den amerikanska livsstilen, men fortsätter vara kuban i själ och hjärta. Hon släpper aldrig drömmen om sin barndoms Kuba. Alicias liv blir fattigt och hårt, på ett Kuba som inte har mycket gemensamt med Noras drömmar, ett land där varje dag är en kamp och där hungern driver människor till desperata handlingar.

Jag har läst en hel del blogginlägg om den här boken tidigare. Många har varit lyriska medan några har varit lite mer avvaktande. På grund av de som inte varit så positiva så la sig lusten liten till att läsa den. Så nu på semestern när jag kände att det var dags så flöt det på utmärkt, mycket för att jag inte hade så höga förväntningar.

Delar av den här boken kommer säkert hänga kvar i mig länge. Jag tycker om att läsa om böcker från andra delar av världen och som väcker tankar i mig om samhället och även historiska händelser. Jag har läst mycket böcker under semestern (som inte helt är slut) och de som först poppar upp när jag försöker komma igång vad jag läst är förutom den här: Ta hand om min mor (Sydkorea) och Torsdagsänkorna (Argentina).

Sen finns det självklar saker jag stör mig på också men eftersom det är en skönlitterär bok så kan jag egentligen inte klaga. Cecilia Samartin beskriver en mycket idyllisk barndom för Nora och Alicia och det är också den underbara miljön som Nora alltid längtar tillbaka till. Men i deras närhet finns tjänstefolk och deras släktingar som inte kan läsa och inte alls kan njuta på samma sätt av idyllen utan har det betydligt tuffare. Så det är lätt att lura sig att allt var underbart innan revolutionen och en revolution lär knappast ske om de flesta i landet har det bra.

Själva revolutionen blir jag inte särskilt berörd av och jag märker att jag har svårt att tycka synd om Nora när hon mår dåligt i USA. Det som bet sig fast hos mig var inte bristen på mat under revolutionen utan den mer rika barndomen. Här lyckades Cecilia Samartin inte nå fram. Däremot mot slutet biter sig Alicias historia fast och den kommer att finnas kvar länge.

Flera har nämnt det svulstiga språket och ja, jag kan hålla med om att det är lite väl mycket. Men det som gör boken för mig är ändå själva historien och resultatet av Castros övertagande av Kuba. Det är den delen som kommer att hänga kvar långt senare.

Jättetack Boksnoken för att jag fick den här i födelsedagspresent!