Den stora matchen av Arnaldur Indridason

En lugn deckare från Island...

Handling: Sommaren 1972 och Reykjavik är en orolig stad. Schackmästerskapet skall hållas i stadens sportcenter och det kryllar av utländska gäster och korrespondenter. Det kalla kriget pågår för fullt och representanter från öst och väst eskorterar sina män, Spasskij och Fischer, till matcherna.

När förberedelserna når sin klimax blir en ung man grovt misshandlad på en biograf. Polisen har redan fullt upp men Marion Briem, som ansvarar för ärendet, är fast besluten att ta reda på vad som ligger bakom attacken.

Arnaldur Indridason har i de senaste böckerna visat upp Erlendurs kollegor samt gått tillbaka till Erlendurs egen barndom. I den här boken är det Marion som får allt fokus och som jag inte minns mycket av från tidigare böcker mer än att personen existerat och varit någon som Erlendur sett upp till. Som jag också förstått det så vet man inte om Marion är en man eller kvinna. Marion nämns aldrig med han eller hon utan alltid som Marion. Googlar man så skriver vissa hon och vissa han och båda med en självklarhet. Namnet Marion är ett unisex-namn men som oftast kvinnor har. Eftersom jag lyssnar på boken och den har en manlig uppläsare känns Marion manlig för mig (ur den synvinkeln). Men ur andra perspektiv vet jag inte. Det finns en kärleksaffär men kan man förutsätta att de hade olika kön? Sen har ju vissa av böckerna filmatiserats och jag vet att jag sett den första filmen men jag minns inte om Marion finns med där. Hur som helst så spelar det faktiskt ingen roll.

I Den stora matchen kastas man tillbaka till 1972 (och tidigare) och Arnaldur Indridason har verkligen tagit med många detaljer så man verkligen ska känna av tidsandan till exempel vad som sändes på radio och vilka låtar som var populära. Mycket av detaljerna från själva schackmästerskapet och om de två spelarna stämmer också. Jag misstänker att det var stort för Island att ha mästerskapet där och då med tanke på det kalla kriget.

Det är är en klassisk lugn deckare där några poliser sakta men säkert förstår hur det hela gått till genom att utreda olika möjligheter och även tips. Det är även många tillbakablickar på Marions tuffa uppväxt och man ser att det format personen. Man kan lätt förstå hur svårt det var för dåtidens barn.

Jag var inte helt nöjd med slutet utifrån perspektivet/synen på vem/vilka som var skyldig/skyldiga. Det kändes som Marion hårddrog det lite. Om man är delaktig i en sak blir man då automatiskt medskyldig till något annat som händer på grund av sak ett trots att man inte själv var där just då. Jag är medvetet luddig här men vill inte ge några spoilers (och hoppas att jag inte skrev för mycket här). Var går gränsen?

Annars kan jag bara konstatera att jag gärna läser/lyssnar på dessa lugna deckare och jag kommer definitivt läsa eller lyssna på hans nästa bok som antyds vara Erlendurs sista fall "...Detective Erlendur returns - for the last time". Om nu Arnaldur Indridason slutar skriva om Erneldur så hoppas jag att han ändå fortsätter skriva isländska deckare.

Uppläsare: Pale Olofsson som gör ett bra jobb. Hans röst passar bra till den här boken.