Selfies av Jussi Adler-Olsen

Den sjunde boken om avdelning Q.

Handling: Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna - den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon - kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

Uppläsare: Stefan Sauk

Det var ett kärt återseende av gänget på avdelning Q. Rose mår som det framgår ovan inte alls bra. Och i den här boken får vi verkligen veta vad ligger bakom. Carl och Assad gör sitt bästa att reda ut det för att se om de kan stötta henne på något sätt.

Parallellt händer en del brott som avdelning Q blir indragna i indirekt och samtidigt utreds några gamla brott. De har med andra ord fullt upp. Brotten i nutid är rätt spektakulära och är inte det jag gillar bäst i boken. Där finns det många kvinnor inblandade och det blir lite mer parodi med den manliga Stefan Sauk som uppläsare. I gengäld gör han Carl och Assads röster sjukt bra.

Just samspelet mellan Carl och Assad gör mycket av boken och relationerna mellan dem som återkommer bok efter bok. Brotten i Jussi Adler-Olsens böcker är ju ofta lite spektakulära och samma sak i den här. Det var i alla fall en bok där jag hade svårt att sluta lyssna och trots längden så gick det rätt fort.

Betyg 4 av 5.