En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

En bok som väcker skrivandelusta - eller?

Handling: I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet - och kanske av hela livet.

Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Det här blir min andra bok jag läser av Mattias Edvardsson. Den första var April, april. Men med tanke på hur många som skriver positivt om hans böcker så kände jag mig trygg.

Här kommer vi till en miljö som många bokälskare gillar. En skrivarutbildning! Utan att vara säker så tror jag att många som läser böcker har en dröm om att skriva själv. Eller att kunna skriva åtminstone. Här flyttas man (åtminstone i mitt fall) tillbaka många år i tiden till när gymnasiet var avklarat och man på sätt och vis var vuxen men ändå inte. En tid då de flesta är otroligt påverkbara fortfarande och går med på saker som man inte gör ett antal år senare när man blivit mognare och mer trygg i sig själv.

Från ett ställe läser jag roat högt för sambon som gillar att skriva, att uttryckssättet påminner om något han skulle kunna gjort. Det handlade om utseendet på en kvinna. Inte på ett sätt som Bokhuset gjort där hon tydliggjort genom Gender Bender hur olika en man och en kvinna beskrivs. Utan här är det beskrivet på ett helt annorlunda sätt.

Huvudpersonen är Zackarias Levin och han känns väl inte helt lyckad eftersom boken börjar med att han både får sparken från journalistjobbet i Stockholm och blir dumpad. Han flyttar hem till mamma i Skåne och verkar inte ha någon vidare plan för sin framtid. jag är väl inte jätteimponerad av honom där måste jag erkänna. Jag har lättare för hans yngre jag, som är mer ungdomligt tafatt.

Jag tycker annars att karaktärerna som får ta lite mer plats är intressanta och även hur de har utvecklats genom åren. Allt känns väldigt rätt. Jag tycker också om att som läsare inte veta vad som faktiskt hände. Ingenting är riktigt givet även om jag misstänker flera av dem. Men jag är inte säker på något.

Jag tyckte om En nästan sann historia som leker lite med läsaren och får en att fundera på hur sanna olika minnen faktiskt är. Och hur man som författare kan leka lite med sanningen.

Betyg 4 av 5.