Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

Om en relation i kris...

Handling: En semestervecka på Sicilien. Mamma, pappa och två barn. Nu ska de starta om på nytt.
Anna och Mats lever i ett äktenskap som är på väg att brista. Våren har varit tung och resan till Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.
Men semesterveckan blir till en mardröm och de håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt?
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det? 


Den här har stått länge i bokhyllan och hör därför till Hyllvärmarutmaningen 2018 eftersom jag kände att det är nu eller aldrig. Dessutom har till och med sambon hunnit läsa den.

Jag är glad att jag läste den men samtidigt var det jobbigt. För min del är det inte njutningsfullt alls att läsa om två personer som mår dåligt. Samtidigt vill jag ju veta om och hur de skulle utvecklas.

I några små delar kan jag känna igen mig i händelser som nog är klassiskt i många barnfamiljer. Till exempel där den ena är mer sträng och den andra mer tillåtande och att det lätt blir att man försöker kompensera för den andra men åt fel håll istället för att enas.

Mest ont gör det att mitt i allt se hur barnen kommer i kläm och att föräldrarna faktiskt tillåter det. Det får gå så otroligt långt. Personligen har jag svårt att förstå det. Men efter ha då och då varit inne på familjeliv så verkar vissas förhållanden tillåta så mycket mer än vad sambon och jag skulle klara av innan vi faktiskt började prata.

En annan intressant aspekt är var gränsen för otrohet går. Jag förstår att otrohet kan vara en flykt från något dåligt istället för att ta tag i problemen. Samtidigt känns det så otroligt fegt när barnen finns där och lider. Men jag vet ju att sånt händer titt som tätt. Och jag vet också att det inte bara sker när förhållandet är dåligt. Men här är det ett sådant typexempel på när det finns ett flyktbehov. Och behöver de vara något fullbordat för att räknas?

Nu får vi bara historien genom Annas ögon och det gör den aningen ensidig. Samtidigt tar jag inte parti för Anna heller. Det blir trots allt väldigt tydligt att de är två om det och en stor brist på kommunikation.

Det finns en fortsättning på den här boken som utspelar sig tre år senare. Jag får se om jag får lust att läsa den vid tillfälle.

Betyg 3+ av 5.