Handling: Nana vet varken vart de är på väg eller varför de gör den här resan. Men han trivs med att sitta i en silverfärgad van bredvid sin älskade husse Satoru. Tillsammans far de tvärs över Japan och hälsar på hos gamla vänner.
Men varför reser de? Och varför är alla så intresserade av Nana? När det går upp för honom brister hans lilla hjärta och han gör allt för att få ett slut på äventyret.
Jag var inte helt övertygad om att den här boken egentligen skulle passa mig. Jag har inga problem med böcker där djur tar en aktiv del. En av de bästa böcker jag lyssnat på under senare år är Mannen som talade med elefanter som jag till och med fick gåshud av medan jag lyssnade. Men när djuret är en som tänker högt blir det knepigare. Jag försökte tidigare med en av Nessers böcker där hans hund var i fokus men den lade jag snabbt ner. För där verkade till och med en valp extremt kunnig om världen (om jag minns rätt) och det blev för konstigt för mig.
Men jag började lyssna på den här och blev genast fast. Vänskapen mellan Satoru och Nana beskrivs så fint. Och även om jag aldrig bott med någon katt har jag lärt mig en hel del senaste åren med flera katter i min närhet (en lite mer än andra) och sett deras beteenden.
Efter att först ha fått vara med om hur Nana blev Satorus katt så beger sig dem ut på en resa. En resa som gör att vi lär känna Satoru allt mer. För Satoru behöver hitta ett nytt hem till Nana. Vi läsare vet inte varför, men allt mer tecken kommer allt eftersom. De besöker flera av Satorus vänner och genom dessa möten lär vi oss alltmer om Satorus liv och i synnerhet under skolgången. Men även vännerna framträder rätt tydligt trots att de inte är med särskilt länge. Egentligen nästan tydligare än Satoru själv. Jag och sambon har precis pratat om karaktärsbeskrivningar och när jag tänker tillbaka på boken tycker jag att det blev tydligt genom handlingen hur de egentligen var.
Jag är glad att den nominerades till Årets bok så jag faktiskt såg att den existerade. Även om jag kollar igenom nyutgivningen varje månad så hade jag inte vågat tro att den här var gjord på ett så bra sätt.
Betyget blir 4 av 5! Och mer åt plus än minus eftersom den berörde mig rätt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar