Handling: Det är försommar 1921 när Alice måste kliva in som direktör i sin makes ställe. Efter hans slaganfall upptäcker hon att allt är ett luftslott. Ingen går att lita på - allra minst hon själv. Rollen hon fostrats till spricker sönder och lusten till Halvard, den man hon gav upp, vill bara inte dö. Så kommer Thomasine, som efter ett möte med mästermålaren Anders Zorn bestämt sig för att bli konstnär. Kan hennes tvivelaktiga förflutna vara Alice till hjälp? Samtidigt säljer pigan Brita uppgifter om sin arbetsgivare till tidningsmannen Gustaf. Deras relation påverkar till slut riksdagsvalet.
Det är året då kvinnor för första gången får rösta men männen fortfarande har makten över allt. Herravälde handlar om tre kvinnors kamp för frihet.
Jag tror att jag tyvärr läste den här boken på sämsta tillfälle. Den är rätt ny och rätt hyllad än så länge. Gissningsvis för att den främsta målgruppen läst boken först (eller prioriterat den tidigt). Så förväntningarna var rätt höga. Dessutom har läsningen varit rätt uppsplittrad på grund av livet generellt. Jag gillar historiska romaner allt mer men har svårt när det bara är misär och elände (med det menar jag inte att den här boken bara är så). Men trots allt så gillade jag boken men kanske inte älskade den som många andra.
Här får vi följa tre kvinnor. Alla tre är i väldigt utsatta lägen och jag tror att det är det som gör boken tung för mig i den upphackade läsningen. En stor del handlar om hur oerhört svårt det kunde vara att vara kvinna på den tiden. Och jag förstår verkligen poängen med det. Jag lider verkligen med Alice som hamnat i en väldigt svår situation. Hennes okunskap och situation gör det så svårt att ens veta vad som är rätt. Och mer eller mindre omöjlig att få till för att se till att få behålla sitt hem och status och betala alla arbetare. Thomasine som är en så begåvad konstnär är vilse och ensam men har ändå en handlingskraft mitt i allt. Pigan Brita är verkligen inte lätt att tycka om. Men ju mer man lär sig om henne desto mer förstår man ändå henne. På vissa sätt är hon den som växer mest under boken för mig. Jag tycker också att kvinnorna är bra beskrivna och det är inte svårt att förstå dem.
När jag ser tillbaka på boken känner jag mer för den än när jag var mitt inne i den. Delvis kanske för att jag tyckte att slutet bands ihop på att bra sätt. Dessutom blir jag arg på hur kvinnorna haft det. Även om det fortfarande finns orättvisor i Sverige så har ändå alla kvinnor en chans att få ett bra liv.
Jag förstår att boken får ett högt betyg av många men för egen del blir det en 4-.
Jag kan ju tilltalas av det där med eländes elände i historiska romaner, som inte är någon direkt favoritgenre. Har också hört bara bra om boken, men tänkt att jag ska vänta lite. Låter som en bok som kräver rätt tillfälle efter vad du skriver.
SvaraRaderaJag kan gilla historiska romaner men vill helst att det är lite av båda då - som livet ofta är. Inte bara elände utan att vissa också kan ha det bra. Men här var ju fokus under en svår period och jag tyckte det var svårt när jag inte alls visste hur det skulle gå. Men jag gillade nog boken mer i efterhand än medan jag läste den. Och den är definitivt läsvärd!
Radera