Mafioso av Ray Celestin

Fortsättningen på Yxmannen!

Handling: Chicago 1928. I den stekande högsommarhettan inleds tre utredningar. Michael Talbot och Ida Davies anlitas för att leta rätt på en försvunnen arvtagerska, men trots att hon är känd över hela stan visar det sig vara svårare än väntat att komma henne på spåren. Pressfotografen Jacob Russo kan inte skaka av sig bilden av en död man efter att ha fotograferat en avskyvärd mordplats, och bestämmer sig för att på egen hand finna mördaren. Samtidigt blir en grupp av stadens ledare förgiftade på hotellet Ritz, och självaste Al Capone skickar en av sina underhuggare för att ta reda på mer. Ju närmare de tre utredningarna kommer sina respektive lösningar, desto oftare korsas deras vägar och livet hotas för alla inblandade. Frågan är om någon av dem kommer att finna svaren de söker i stadens myller av jazzbarer och korruption?

För ganska precis två år sen läste jag Yxmannen som utspelar sig i New Orleans under 1919. Nu har det gått nio år och tre av karaktärerna i boken har flyttat till det laglösa Chicago. Michael Talbot som tidigare jobbade som polis och Ida Davis som även tidigare jobbade som privatdetektiv har nu anställning på den stora firman Pinkerton som detektiver. Idas vän Louis Armstrong har också flyttat till Chicago och har hunnit bli rätt känd.

Här får vi verkligen dyka in i Al Capones värld och även Louis Armstrongs till viss del. Det märks att författaren gjort en hel del efterforskningar och i slutet står det om vad som ändrats så det passat den skönlitterära boken bättre. Det känns verkligen inte som det var en trevlig stad och vi dyker verkligen ner i det laglösa, mörka. Även om jag ogillar när det blir allt för obehagligt så fungerar den här boken bra. Kanske för att det känns så avlägset.

Boken varvar mellan Michael och Ida, fotografen Jacob Russo som jobbar åt både polisen och pressen och Dante Sanfelippo som Al Capone kallar till sig från New York.Var för sig jobbar de med olika fall men sakta närmar de sig varandra.

De fyra som jagar efter sanningen känns alla som bra personer innerst inne. Dante Sanfelippo har ett mörkt förflutet som jagar honom och där han gör vad han kan för att dämpa smärtan. Resten är väldigt sympatiska och man hoppas verkligen på att de ska gå bra för dem.

Även om jag gav Yxmannen ett högt betyg är ändå känslan att jag tyckte bättre om den här. Jag kom in i boken snabbare som man ofta gör när det är en fortsättning och man redan känner några karaktärer. Lite mitt i boken gick det lite långsammare men det är rätt vanligt när det gäller en tjock bok. Nu längtar jag direkt efter nästa bok men vet att den lär få ligga till sig ett tag. I alla fall om tjockleken är som den här (drygt 500 sidor i pocketboken).

Betyget blir en stark fyra!