Handling: Reykjavik 2016: En nittioårig man hittas död i sin lilla lägenhet i centrala Reykjavik. Han ser ut att bara ha somnat in, men rättsläkaren konstaterar att mannen dött till följd av kvävning. I mannens lägenhet hittas pressklipp och foton från ett känt mordfall i ett av 40-talets Reykjaviks mer skumma kvarter, Skugga sund.
Reykjavik 1944: Ingiborg och hennes amerikanske pojkvän, sergeant Frank Carroll snubblar över en strypt kvinna i en portgång när de försöker hitta någonstans att vänslas. Frank och Ingiborg flyr från platsen så snabbt de kan, men blir sedda och snart knackar Flóvent och Thorson på hemma hos Ingiborg för att förhöra henne. Av Frank Carroll finns inget spår.
Reykjavik 2016: Den nu pensionerade kommissarien Konrad kontaktas för att hjälpa till med fallet med nittioåringen. Konrad kopplas in eftersom han växt upp i Skugga sund. När Konrad intervjuar 90-åringens grannar får han veta hans namn, Stefan Thorson eller Stefan Thoradson som han sedermera kallade sig. Kanadensaren som tillsammans med Flóvent utredde mordet i Skugga sund.
Uppläsare: Tomas Norström
Det här är den tredje utgivna boken på svenska om Flóvent och Thorson. Det verkar dessutom vara en bok där en ny karaktär presenteras - Konrad. Han är huvudkaraktär i boken Mörkret vet, som kom ut i augusti 2020.
Efter att ha njutit av att läsa en hel del på semestern märker jag att jag lyssnar allt mer nu när jobb och diverse aktiviteter är igång. Jag har inte samma ro och ork med att läsa då tyvärr.
I den här boken växlar vi mellan 1944 och 2016 och vi får här också veta hur Flóvents och Thorsons olika liv blev. Jag klagade lite i den förra boken att jag tyckte att de var för anonyma och jag inte lärde känna dem alls. I den här boken kom jag dem aningen närmare men det var inte mycket. Däremot blev den nya karaktären Konrads barndom rätt ok presenterad vilket man förstår satt sina spår.
En av de intressanta sakerna med den här serien är hur Island framställs under andra världskriget. Och i och med den här boken tänker jag lite mer på hur kvinnorna hade det på den tiden i det gamla traditionella samhället och hur det var när spännande amerikanska soldater intog landet. Det är inte svårt att förstå att de isländska männen var lagom roade.
Annars tycker jag att det är en klassisk Indridason-bok. Det är en långsamt berättad deckare och i stilen som en pusseldeckare. Jag tyckte att boken var bra och rätt skön att lyssna på när hjärnan vill ha något lättare efter att allt kommit igång efter semestern. Men jag tror inte jag kommer att komma ihåg den särskilt väl efter ett tag.
Betyg 3 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar