Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Fin och lite speciell!

Handling: Mitt namn är Lucy Barton är en känslig och osentimental skildring av den komplicerade kärleken mellan mor och dotter. Den kritikerrosade romanen har legat etta på New York Times bästsäljarlista och har nominerats till The Man Booker Prize 2016.Lucy Barton återhämtar sig långsamt från vad som borde ha varit en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök verkar det som om deras trevande samtal om människor från förr skulle kunna få dem att hitta tillbaka tillvarandra. Men strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation. Och som tagit sig uttryck i Lucys flykt från den trasiga familjen, hennes önskan att bli författare, äktenskapet och kärleken till de två döttrarna.

För ett tag sen läste jag författarens bok om Olive Kitteridge men egentligen är det den här som jag har sneglat på länge och undrat om den var något för mig. Så när sommaren kom så passade jag på att låna den här på biblioteket medan det var en extra lång lånetid.

Lucy Barton har haft en rätt tuff uppväxt men har nu sin egen familj och träffar inte sina föräldrar och syskon. När hennes döttrar är rätt små så insjuknar hon i någon diffus sjukdom och hennes mamma tar sig till hennes sjuksäng och sitter med henne där. Det finns så mycket outtalat mellan dem och samtalen för dem närmare varandra.

Som jag förstår det har den här boken blivit både hyllad och dissade och jag kan förstå båda grupperna. När jag läser boken njuter jag av stämningen och språket. Det är något i den som jag verkligen gillar. Men även om Lucy och hennes mamma pratar så blir det ändå väldigt mycket som förblir osagt. Och här är väl frågan om det behövdes sägas eller ej. Som läsare vill man det såklart. Men hade man varit i den situationen så är det inte alls säkert. Ibland kan en känsla vara tillräcklig. Det måste inte alltid vara ord för alla.

Vissa delar av boken fick mig att tänka på Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Det finns likheter men den känns inte alls lika spektakulär som Tara Westovers bok. Jag tänkte också på hennes andra bok Olive Kitteridge som har lite mer novellformatet men med Olive som röd tråd. Även denna bok kändes vid några stunder nästan som även denna hade ett novellformat. Mycket för att det fanns korta kapitel om lite olika människor som de pratade om. Alltså små historier i den stora berättelsen.

Sen som svensk blir det alltid lite udda när huvudpersonen får en kompis som kommer från Sverige. Men vare sig namnet (Molla) och hennes beteende känns som särskilt svenskt om man ska generalisera om oss. I synnerhet inte på den tiden då när de träffades. Det känns mer som en för mig kliché om en amerikansk person. 

Det finns någon sorgesamt och vackert över boken. Och jag tycker om den och njuter av själva läsningen. Men jag tror också att den var lite för kort och till viss del vag för att jag verkligen ska komma ihåg den väl när det gått ett tag.

Trots det får den betyget fyra.