Handling: Intelligent, modig, rolig som få och lite halvtokig - i en underbar blandning. Marianne Mörck blev folkkär efter rollen som mamma Birgitta i tv-serien "Bonusfamiljen" men har en lång karriär bakom sig som skådespelare, regissör och sångerska. I sin självbiografi, skriven tillsammans med Stina Jofs, delar hon med sig av sorg och drömmar, förgörande kärlek och himmelsk ensamhet. Hon bor i en säng som heter Bismarck, skäms över människans ondska och längtar till Nepal. I hela sitt liv har hon slagits för att få vara sann mot sig själv. Som nyfödd lämnades hon till ett barnhem och adopterades av sjökaptenen och hans hustru vars högsta dröm var att hennes dotter skulle gifta sig med en Volvodirektör. Så blev det inte. Sannerligen inte.
Jag har inte haft särskilt bra koll på Marianne Mörck mer än att hon var med i Stjärnorna på slottet och att jag minns lite av vad som sades där. Jag kände såklart igen henne från Wallander men det var ju inte direkt en stor roll - även om det hördes när hon ropade "Kuuurt".
Här får vi en genomgång i hennes liv även om jag förstår att det egentligen finns mycket mer att prata om än det som hon väljer att förmedla. Men alla har såklart sina gränser. Jag tycker att hon har en bra balans där och att hon mest lämnar ut sig själv eller de som inte längre lever. Det är väldigt tydligt att hennes uppväxt påverkat henne mycket i livet och det är lätt att se kluvenheten i hennes relation till sina adoptivföräldrar. För hennes uppväxt var verkligen inte oproblematisk.
Det är hon själv som läser upp ljudboken och det gör att berättelsen känns väldigt genuin. Jag ler och blir frustrerad medan jag lyssnar. Och förfasas över vissa saker som hennes mamma har för sig.
Det blir en inblick i både teatervärlden och operan och vad som sker bakom kulisserna. Parallellt undrar jag över när hon hann träffa sina barn med tanke på hur mycket hon jobbade.
Jag tyckte om boken och ångrar inte att jag lyssnade på den. Men jag måste erkänna att den inte lämnade så stora spår efter sig.
Betyg 3,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar