Det enda jag vill är att leva av Birgitta Bergin

Det är aldrig för sent!

Handling: "Mitt namn är Linnea Ingrid Wilhelmina, och det enda jag vill är att leva." När Nike hör den gamla damens röst på radion väcks något inom henne. Nike själv lever ett inrutat och snävt liv med sin man Elvis, utan barn och utan vänkrets. Men hon kan åtminstone gå ut, medan denna Linnea sitter helt isolerad i sin lägenhet på grund av coronapandemin. Nikes hjärta värker för kvinnan med den varma rösten.

Nike tar mod till sig och letar upp Linnea, och ringer och erbjuder sig att gå promenader med henne. Det blir upptakten till en vänskap och en frigörelseresa för den blyga ensamvargen Nike, som alltid levt under sin mans regler och inte vågat ta för sig eller stå upp för sig själv. När hon sedan börjar på en kurs i akvarellmålning öppnar det dörrar i livet som Nike aldrig hade kunnat föreställa sig: till skapande, till oväntad självkänsla - och oväntad kärlek.

Den här boken är väldigt aktuell på flera sätt. Men mest genom att den utspelar sig under pandemin och handlingen visar verkligen känslan från förra året. 

Nike och hennes sambo har båda drabbats jobbmässigt av pandemin och det har verkligen inte varit bra för deras relation. Nike mår allt sämre och när hon en dag hör en ensam gammal kvinna prata på radion om det hon förlorat på grund av pandemin väcks något i henne. En lust att finnas där för någon annan än bara henne själv och hennes man. För hennes man är inte särskilt närvarande längre. 

I samma veva bejakar hon även en gammal lust att komma igång med att måla igen och går en kurs. Trots att hennes man visar sitt missnöje. Hennes framväxande vänskap med den gamla kvinnan Linnea och även kursen och dess deltagare får henne att börja förändras. Men det är inte lätt när hon levt så länge i samma gamla spår och hennes man tydligt visar vad han tycker om det. 

Det är mycket jag gillar med den här boken. Men det var också mycket som var jobbigt att läsa. Dels handlar det om hur Nike för husfridens skull gjort som hennes man velat i det mesta. Trots alla hon förlorat runt sig som inte klarat av hans behandling av henne. Jag tycker att den dialogen görs på ett bra sätt. 

Jag gillar också hur Birgitta Bergin får till liknande situationer på ett bra sätt. En som handlar om Linneas son kontra Nikes bror. Att det finns likheter där i deras ageranden gentemot deras släktingar. Och att det är lätt att döma andra utan att se att det finns likheter i ens eget beteende.

Det som för min del är jobbigt att läsa om är dels hur Nike zoomar ut mycket i början och verkar rätt bortkopplad för att sen bli väldigt känslosam. Jag som är rätt introvert och ofta håller känslorna inom mig tycker att det är jobbigt när känslorna svajar som det gör för Nike. Inte för att det inte är trovärdigt utan för att jag har svårt att hantera känslostormarna. Troligtvis för att jag lever mig in scenerna lite för mycket. 

Jag tycker om att läsa böcker som handlar om hur personer utvecklas under en period. Några saker blev rätt förutsägbara i boken men det hör lite till i den här genren. Ett del kändes lite jobbigt moraliskt och mina känslor kring det. Någon del av handlingen blev kanske lite mer extraordinär än jag förväntat mig. Men som helhet var det en bra bok. 

Slutbetyget blir 4 av 5!