Handling: Abdi har, tillsammans med sin fyraåriga dotter Rebecca, kommit till Skottland för att söka asyl. De har flytt fasansfulla händelser och Rebecca är så traumatiserad att hon slutat prata. Abdi är förvirrad över allt det nya som möter honom. I Somalia var han fiskare, lärare och familjefar. Hur ska han kunna skapa ett nytt liv åt sig och sin dotter i ett främmande land?
Deborah, en drygt fyrtioårig och barnlös kvinna som just begravt sin man, blir Abdis mentor och försöker hjälpa honom och Rebecca tillrätta. I drygt ett års tid träffas de varje månad. Till en början är vänskapen lite tafatt och stel men den växer sig allt starkare, och gradvis får de lära sig mer om varandras brokiga förflutna.
Boken är uppbyggd så vartannat kapitel handlar om Deborah och vartannat om Abdi. Det ökar förståelsen för dem båda eftersom så mycket i en människa kommer fram genom tankar.
Jag får en mycket tydlig bild för hur förvirrande det kan vara att komma som flykting till ett land. Nu har Abdis och Rebeccas första tid i Skottland redan passerat och Abdi har när boken redan fått en lägenhet. Området är hemskt och bredvid dem bor en mycket invandrarfientlig äldre man.
Jag kan tycka att boken periodvis går lite segt samtidigt som den känns gedigen och den är verkligen fylld med situationer som en invandrare kan råka ut för och då inte bara negativa. I boken finns även Deborahs historia som inte fastnar lika bra men vars liv ändå varit tuffare än för den vanliga vita människan i ett I-land.
Varje kapitel i boken börjar med lite information om Skottland. Jag måste ärligt säga att den texten var för torr och tråkig för mig och den gick inte in. Det jag däremot har lärt mig mycket om den som brukar nämnas som världens största flyktingläger - Dadaab där Abdi och Rebecca bodde under ett antal år. Jag har efter att ha läst ut boken googlat på platsen och jag förstår att Karen Campbell verkligen velat beskriva platsen på ett trovärdigt sätt.
Här är jag nu har kanske lite mindre brister här och där men boken som helhet får ett mycket högt betyg av mig. För den ger väldigt mycket insikter och kunskaper utan att för den skull vara allt för tung. Men samtidigt finns det så mycket allvar att den lever kvar. Den är också en bra påminnelse om att det inte är så lätt att komma till ett nytt land och acklimatisera sig snabbt när man inte kan språket och dessutom tar med sig ett trauma. Men samtidigt hoppas jag att ingen ska behöva bo på ställen som Dadaab utan alla borde få chansen till ett värdigt liv.
