Gideons ring av Carin Gerhardsen

En sträckläsarbok!

Handling: Mannen har ingen ro i kroppen där han sitter bakom ratten i vargtimmen. Men demonerna kan han inte köra ifrån, hur många hästkrafter motorn än har. Ut ur morgondimman stiger en ung kvinna; naken kommer hon springande rakt emot honom på landsvägen.

Senare hittas hon utanför pianoteknikern John Gideons dörr, men kan varken berätta vem hon är eller vad hon har råkat ut för. Och John Gideon själv håller sig undan. Grannarna vittnar om dussintals flickor som genom åren passerat in och ut genom hans dörr.

Kvinnans tystnad försvårar arbetet för poliserna i kriminalkommissarie Conny Sjöbergs team. När de ovanpå detta får en dödsmisshandel och ett spädbarnslik på sitt bord ser de till slut inte skogen för alla träd.

Meningsskiljaktigheter leder till spänningar mellan poliserna. Petra Westman drivs av ett onyanserat förakt mot den manliga naturen, som kan få henne att begå ödesdigra misstag. Jamal Hamad gör sitt bästa för att uppmärksamma henne på detta. Odd Andersson lever på sin intuition och människokännedom, men inte heller det tycks räcka särskilt långt den här gången. Jens Sandén har fullt upp med sin förståndshandikappade dotters lilla baby, och märker inte det som pågår omkring honom. Hedvig Gerdins största bekymmer är det motsatta. Hon märker vad som pågår och bestämmer sig för att gå till botten med saken. Conny Sjöberg, som är lyhörd i alla riktningar, gör sitt bästa för att förhålla sig neutral och saklig. Något som inte är det lättaste för en chef med så många starka viljor omkring sig.

Fallet får slutligen sin upplösning med hjälp av en gammal berättelse om en narkomans förfärliga död i FNL-tidens Uppsala, och en liten flicka i en gunga. Inget är vad det synes vara, och många fördomar kommer på skam. Här finns medmänsklighet där man minst anar det, och hos dem man borde kunna lita på ett mörker, större än det går att föreställa sig.


Det här är Carin Gerhardsens femte bok om Hammarbypolisen och i mitt tycke en av de bättre. I alla fall så sträckläste jag den och längtar redan efter nästa. Hela historien kändes genomarbetat och alla trådar knöts ihop på ett bra sätt.

Min enda invändning är att det inte blev så mycket om polisernas privatliv men jag antar att det inte fanns plats för det. Däremot vill jag gärna veta mer om Gäddan och Loddan. De känns båda betydligt mer intressanta än Petra och Hamad just nu eftersom det mest varit oro kring.