Handling: Boken utspelar sig i en idyllisk österrikisk alpmiljö, men romanens känsloliv är allt annat än idylliskt. Två unga kvinnor, Brigitte och Paula, drömmer båda om ett annat liv än att vara fabrikssömmerska eller butiksbiträde. Alternativet tycks vara att bli hemmafru. Motspelarna är Heinz, elektrikerlärling, och skogshuggaren Erich. De liknar huvudpersoner i en våldsamt ironisk skildring av drömmar om lycka och kärlek. Men så finns ännu en gestalt, berättarröstens »vi«, personifieringen av beskrivningarnas maskineri, den röst som med kraftfull tydlighet framkallar känslan att det verkliga fängelset finns utanför boken.
Det här är en bok som saknar stor bokstav i början av varje mening vilket stör mig. Det fungerar bättre efter ett tag men aldrig helt. Samtidigt bryter den här boken av på ett positivt sätt med sitt språk som är något utöver det vanliga. Boken känns också lite mer poetisk och mindre som en roman just med tanke på att den mest vanliga skrivregeln med stor bokstav som start saknas. Så det tillför något men stör mig tyvärr ändå.
Just den här boken kom ut 1975 och hon fick nobelpriset 2004. Det fick en av ledamöterna i Svenska Akademin att vilka avgå eftersom han tyckte att hennes texter var allt för idé- och visionslösa samt pornografiska. Och ja, även boken Älskarinnorna har en del sex-scener i sig och de är sällan vackra.
I boken följer vi omväxlande de två unga kvinnorna Birgitte och Paula. Jag vet inte hur gammal Birgitte är men Paula är 15 år bara när boken börjar. Birgitte är nog inte långt ifrån. Båda funderar över vilka liv de vill ha och tänker att de ska skapa med de män de träffar på. Birgitte med sin händige Heinz och Paula med sin vackre Erich.
Elfriede Jelinek har här skapat två unga kvinnor som på ett övergripande perspektiv är lika, unga kvinnor som försöker forma sin framtid. Men som sen gör sina val av män utifrån helt olika kriterier. Och som ger rätt olika utfall också.
Det här är en bok som roar mig språkmässigt. Den får mig att fundera över könsrollerna och tidsandan som då rådde. Jag kan inte säga att jag tycker särskilt mycket om dem. Då ses de som unga kvinnor. Nu är de snarare tonåringar eller flickor. Elfriede Jelinek har heller inte ansträngt sig särskilt mycket för att vi faktiskt ska tycka om dem. Men kanske känna med dem. Jag hoppas det.
Betyget blir blir 3+. Historien i sig var inte särskilt speciell men språket gjorde att det bröt av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar