En bön för de stulna av Jennifer Clement

En hemsk men ändå oerhört bra roman!

Handling: En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.

Jennifer Clement har gjort en gedigen research innan den här boken skrevs. Hon har intervjuat många olika kvinnor i Mexiko i alla skrån och utifrån deras historier har hon skrivit den här boken.

Vi får följa Ladydis uppväxt i ett mycket fattigt och farligt Mexiko. Mödrarna förfular sina döttrar så de inte ska bli kidnappade. Minsta tecken på okända män eller bilar får dem att gömma sig. Skolgången blir sådär när lärare tvingas flytta dit under en period och undervisa dem. Kring Ladydi finns det både vänner och ett antal vuxna vars historier också är en del av den här boken.

Boken skildrar några vitt skilda miljöer som visar en del av Mexikos komplexa värld. Här vill jag inte skriva för mycket eftersom det kan avslöja lite för mycket om handlingen. Men miljöerna förmedlas på ett så bra sätt att jag inte har några problem att måla upp bilder.

Trots att boken innehåller hemska historier flyter det ändå på. Ibland måste jag pausa lite men jag vill ju ändå veta hur det ska gå och fortsätter att läsa. Även om boken är hemsk på många sätt finns det ändå en överlevnadsvilja som får dem att fortsätta kämpa. Allt är inte nattsvart.

En sådan här bok får mig att verkligen uppskatta det liv jag har. Vad spelar det för roll att det är supertrist att städa och att jag inte har så mycket lästid som jag skulle vilja? Det är skrämmande hur många ställen här på världen som människor verkligen har det svårt på och ibland tvingas till fruktansvärda saker eller helt enkelt bara blir dödade. Samtidigt känns det rätt tröstlöst över att det är så svårt att bli ett civiliserat land där majoriteten kan känna sig trygga.