Handling: Rosie Tipcott är en tacksam kvinna. En gång i veckan sätter hon sig på sin favoritbänk i Devon och tackar stjärnorna för sin make, sina fina döttrar och sitt mysiga lilla hus vid havet. På samma bänk lovar hon också sig själv att alltid göra allt hon kan för att göra sin familj lycklig. Men sedan händer det som inte får hända. Rosies make träffar en annan kvinna och blir upp över öronen förälskad. Han lämnar henne och tar dessutom barnen med sig. Förlamad av sorg måste Rosie kämpa för att bygga upp sitt liv igen och försöka få tillbaka sin familj. Men vill hon verkligen det?
Uppläsare: Anja Lundqvist
Den här har jag länge haft lust att läsa/lyssna på och när jag kollade betyget på Goodreads var det 3,9 vilket kändes lovande. Men jag får inse att betyget kanske inte stämmer så bra för mig inom vissa genres där mina krav troligtvis är högre (eller mer smalt) än genomsnittet. Här hade jag förväntningarna på en intressant utveckling hos en kvinna.
Jag började lyssna på den och blev ganska snabbt irriterad. Den handlar om en kvinna som av vissa delvis förklarliga skäl bara önskat att leva för man och barn. Henne två döttrar ställer till med massa bus men ändå klarar hon av att vara drömmodern med nästan oändligt tålamod (jag har inte träffat en sådan kvinna än, men de kanske finns). Hon är också betydligt mer tillåtande mot barnen än genomsnittet vilket kanske gör att uppfostring kommer lite sekundärt.
Hennes känslor beskrivs otroligt detaljerat så jag som lyssnare får det inpräntat flera gånger hur olika situationer känns för henne. Det är så mycket så jag inte ens blir berörd när hon blir lämnad.
Trots mitt ogillande är jag ändå nyfiken på hur hon ska förändra sitt liv. Min känsla är ju att det här är en bok med lyckligt slut så jag ville veta på vilket sätt hon ska förändra sig själv. Hur det ska sluta är jag rätt säker på efter en kort stunds lyssning. Även om jag tvekade lite mitt i så blev det ändå som jag först trodde.
Karaktärerna är rätt överdrivna. I synnerhet kvinnan som Rosies karl lämnar henne för. Och jag tycker inte det blev så mycket med Rosies resa till att hitta sig själv heller. Snarare än väldigt djupdykning i bedrövelser, sorg och depression. Och sen en väldigt snabb stegring där jag faktiskt inte är så säker på vilket sätt hon hittade sig själv. I alla fall inte på det sätt jag önskat mer än att hon nog blev lite mer självständig. Sen kan jag väl erkänna att mot slutet så kände jag ändå lite för henne. Det blev lite väl många bedrövelser för den stackars kvinnan.
Mitt betyg blir 2+ av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar