Handling: LONDON, JULI 1976. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka. Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.
Det är hett, intensivt och förvirrat. Gretta är inte den tydligaste kvinnan och är dessutom väldigt känslosam i klassisk irlänsk anda som man även ser i Marian Keyes böcker. När hennes man Robert försvinner samlas de tre vuxna barnen som knappt pratar med varandra längre av olika skäl. Där tvingas de att återigen försöka komma överens och försöka ta reda på vart fadern har tagit vägen.
Även om vissa familjegräl påminde mig om Marian Keyes böcker så kändes den här lite mörkare och den handlade inte om att hitta nya kärlekar. Här var det stora fokus på medlemmarna i ursprungsfamiljen och lite på att reda med de nyare. Men den är samtidigt inte jättemörk utan det finns ändå en känsla av hopp för familjen.
Det är alltid lite förvirrande att kastas tillbaka många år i tiden (närmare 40 år) och känna av den tidsandan och då både teknik och andra saker inte var kända.
Jag tyckte mycket om den här boken och läste den snabbt. Jag kommer definitivt läsa mer av Maggie O'Farrell då det här var min första bok jag läste av henne.
Den här har jag blivit mer och mer sugen på. Funderar på att sätta upp den på min önskelista :)
SvaraRaderaJag tyckte definitivt att den var läsvärd!
Radera