Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti

Vacker och smärtsam mitt i det hemska!

Handling: En mamma och en dotter. Ett avstånd mellan dom lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En mamma som har något hon måste säga till sin dotter, något som inte kan vänta. En lika vemodigt finstämd som skimrande berättelse om en förälder och hennes barn och om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.

Den här boken har jag sett lite överallt senaste månaden/månaderna. Bland annat bokcirklades det om den i Facebook-gruppen Kollektivet. Jag försökte lyssna på boken då men kände att det passade bättre att läsa den för min del. Det har även varit många bilder på Instagram bland alla bokläsare som jag följer. 

Boken handlar om Agneta och hennes dotter Tilda. Avståndet är stort mellan dem. Både geografiskt och känslomässigt. De behöver verkligen varandra men de har det inte lätt med kommunikationen. Och nu har Agneta något viktigt att berätta för sin dotter. Något hon inte längre kan vänta med att säga. Så det blir en resa till Stockholm där dottern bor.

Boken är kort och har dessutom korta kapitel. Ändå finns det så många känslor som kommer bland orden som sägs men också orden som inte finns där. Så jag njuter av läsningen. Men parallellt med läsningen blir det även tankar på rätt många ämnen runt om som hur och när ska man berätta en svår sak? Hur lätt det är att hamna i olika roller som istället för att hjälpa stjälper den andra. Fast den ena vill så väl. Boken handlar också mycket om ensamhet ur olika perspektiv. 

Det är alltid läskigt att läsa en bok som hyllats mycket. Och gjorde jag rätt som läste den precis efter den stora stormen varit av inlägg om boken? Ja, det tycker jag. Jag kanske inte blev lika lyrisk som om jag varit helt oförberedd för vad som skulle komma. Men boken motsvarade mina förväntningar men innehöll däremot inte något som jag inte var beredd på.

Boken blir en stark 4 just för att den förmedlade så mycket med så få ord.