Den här boken utspelar sig i 1960-talets Alexandria i Egypten där vi får följa några boende på en pensionat. Pensionatet ägs av den äldre och grekiska Mariana och hon överraskas av att den gamle journalisten Amer Wadgi kommer för att bo där. Han har pensionerat sig och vill bo på ett gammalt välbekant ställe sina sista år. Strax efter kommer dels en ung kvinna Zahra, som Mariana tar in som hjälp på pensionatet och därefter fylls det på med fyra män till. En äldre och tre lite yngre.
Zahra väcker något speciellt hos alla fem män och vi får följa en tid på pensionatet genom fyra av männen. Parallellt får vi kunskap om deras liv och hur Egyptens skakiga tid påverkat dem alla.
Den här boken valde jag att läsa tack vare @kaffeochkulturs världsutmaning där Egypten besöks under maj månad. Jag hade nog aldrig valt att läsa den här boken annars (om jag inte utmanat mig att läsa nobelpristagare) men jag är glad att jag gjorde det.
I början tyckte jag det var jobbigt att läsa boken för det var tvära kast och inte helt enkelt att följa med när jag har så dåliga förkunskaper i Egyptens historia. Dessutom var boken upptryckt så sidorna var rätt breda och inte helt optimala att läsa (den trycktes nog upp efter att han fick nobelpriset 1988). Jag ser på Goodreads att de flesta andra länders versioner har fler sidor (denna är på 160 sidor medan flertalet andra är på över 200 sidor).
På pensionatet får vi träffa fem väldigt olika män och de känns lite som ytterligheter till varandra samtidigt som det finns några likheter. I början reflekterar jag mer över olikheterna de representerar men ju mer jag läser kommer likheterna fram som finns i dem. Samtidigt blir jag förvånad över hur modernt vissa saker känns för att vara i ett muslimskt land på 60-talet samtidigt som vissa andra saker mer är som jag förväntar mig.
Som kvinna 2022 kan jag inte säga att jag direkt njuter av att läsa om
alla besök hos prostituerade och hur komplext det är för männen att ha
en vettig relation med en kvinna. Men de är ju inte de vanliga
familjefäderna som råkat hamna på pensionat Miramar heller. Dessutom har
jag sett att det tog tid för Naguib Mahfouz att själv vilja binda sig
eftersom han inte ville offra sin skrivarkarriär för familjeliv.
Jag gillade greppet att vi fick följa samma tidsperiod genom fyra olika män (en i taget) och även se hur de upplevde varandra och att vissa situationer kanske inte alls var vad de såg ut att vara.
Oavsett formatet på boken och antalet sidor så tycker jag att författaren levererade en intressant historia på rätt få sidor och att jag fick ta del av både ett land och en tidsperiod som jag inte alls kan mycket om. Men som väckte en hel del intresse och som fick mig att söka mer fakta (jag gillar när böcker får mig att göra det).
Betyg 4 av 5!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar