Handling: Det finns tolv kännetecken för en självmordsbombare som alla som jobbar inom polisväsendet lärt sig och alla kan dem utan och innan.
Platsen är New Yorks tunnelbana klockan två på morgonen. Jack Reacher sitter trött och studerar sina medpassagerare. Fyra är okej.Den femte är inte det. Tåget kommer att passera Grand Central Station. Reacher är övertygad om att det sitter en självmordsbombare framför honom. En kvinna som, en efter en, avger de signaler han så väl känner igen efter sina år inom militären. Ska han våga ingripa? Tänk om han har fel?
Trots att Lee Child inte är något stor favorit så återkommer jag till hans böcker då och då i brist på annat t.ex när löslusten tryter och inget annat verkar intressant. För de är ofta rätt spännande (och även rätt förutsägbara - ungefär som James Bond antar jag) eftersom man vet att Jack Reacher alltid klarar sig. Däremot vet man inte hur det går med personerna i hans närhet och hur det kommer att utveckla sig.
Det ögat inte ser börjar väldigt spännande och så är man inne i boken. Jack Reacher slåss som alltid mot både kriminella och myndigheter men har som tur vad oftast några med sig också.
Något annat som är bra med böckerna är att man inte behöver läsa dem kronologiskt. Det är ett fåtal av böckerna där samma person kan ingå och det är så pass lite så att det inte gör något. Jack Reacher är sig lik genom böckerna - en rotlös vandrare som ständigt stöter på nya problem.
Jag läser dem helst i rätt ordning då det ibland är återblickar till de tidigare fallen i böckerna innan.
SvaraRaderaKarro: För min del är det så pass lite återblickar så det inte spelar någon roll. Till skillnad från där man följer ett gäng personer och deras familjer (som många deckare är idag).
Radera