Bill Nilssons sista vita skjorta av Björn Ranelid

En roman om ett samhälle och en katastrof!

Handling: En fruktansvärd tragedi har inträffat i en by på Österlen. Hur kunde den ske? Hur kan livet gå vidare?

Björn Ranelid målar upp ett samhälle där det vackra och det fruktansvärda lever sida vid sida. I tillbakablickar lär vi känna några av byborna och förstår så småningom vad som har hänt.

Det finns händelser som tycks gjorda enbart av mörker. Men havet, jorden och arbetet ger människorna kraften att resa sig. Och kärleken, som kan ta oväntade vägar.

Jag har läst två eller tre Ranelid-böcker under åren och tyckt att åtminstone den ena var väldigt läsvärd (Kvinnan är det första könet). En av de andra tilltalade min sambo mer. När jag såg att Ranelid fick en hel del positiva omdömen beställde vi den här.

Jag kom snabbt in i boken och började lära känna de olika karaktärerna. Och eftersom det handlar om ett samhälle - eller i alla fall delar av ett samhälle finns det rätt många personer med i den. Vissa av personerna får vi lära känna redan när de var barn genom hopp tillbaka i tiden. Och det tar sin tid innan jag förstår när boken utspelar sig. I alla fall delen runt katastrofen. Först när Dag Hammarskjöld nämns känner jag mig klokare. För mig som är lite mer analytiskt lagd så gör det mycket för berättelsen - att veta var i tid och rum jag befinner mig. 

Ranelid har sitt eget språk och jag har inga direkta problem med det förutom att det blir för mycket av det för min smak. När han går in den direkta handlingen glömmer jag tid och rum ofta men när det varvas med passager av poetiska omskrivningar så blir det oftast att jag pausar boken där. Jag vet ju att han älskar att skriva så men jag skulle önska att det blev lite mer "less is more" där. 

Vissa historier griper verkligen tag i mig och jag känner verkligen med karaktärerna och jag har svårt att släppa boken. En nackdel är att det är rätt många karaktärer och när boken ibland blir liggandes några dagar på grund av vardagens bestyr så har jag svårt att hålla isär vissa av dem. I synnerhet Bill Nilsson och Johan Tilly. 

Vad katastrofen består av får vi veta direkt i början av boken men sen hoppar vi bakåt i tiden hit och dit för att lära känna de som är närmast den. Så det blir ingen direkt spänning i att man behöver undra vad som ska ske utan mer hur den växer fram. 

Jag tyckte definitivt om den här boken och drömde mig bort till Österlens vackra vyer som verkligen beskrivs fint. Men känslan efteråt påminner lite om den som jag kan ha efter en bra novellsamling. Att även om den var bra blev det så pass splittrat och att jag inte kom någon riktigt nära och därför inte kommer att komma ihåg boken lika lätt. När jag tänker tillbaka nu när det bara gått några dagar finns det både sorg och hopp i mina tankar och även känslan av ett somrigt och vackert Österlen och doften av äpplen.

Slutbetyget på boken blir en fyra.