Tio grisar nere av Denise Rudberg

Den tionde boken i serien om Marianne Jidhoff!

Handling: En brutal dödsskjutning på en lugn östermalmskrog kastar förundersökningsledaren Marianne Jidhoff tillbaka i tiden. Hon hemsöks av minnen från den dramatiska sommaren 1993. En kylig sommar då hennes numera döde make Hans utredde en annan krogskjutning medan deras äktenskap vacklade på ruinens brant.

I London 1993 gömmer sig den självsäkra och förslagna Sacha Jungfeldt undan sitt tidigare liv. Hon är fast besluten att påbörja ett nytt liv långt ifrån Stockholm. Men priset hon får betala för sin flykt är högt utan att varken ge trygghet eller normalitet.

Uppläsare: Anna Maria Käll

Som de flesta av böckerna i serien valde jag att lyssna på boken och jag inser att Anna Maria Källs röst verkligen har blivit Marianne Jidhoff för mig. Det går såklart bra att höra andra böcker med henne också utan att det blir konstigt men den passar också så bra här.

Den här boken utspelar sig också i nutid, nu medan pandemin pågår vilket blir den första boken för mig som gör det. I två tidigare böcker i år har författarna valt att lägga historien längre fram så att pandemin ska anses vara över. 

Den tionde boken i serien är väldigt spännande på flera sätt. Vi får vara med om två restaurangskjutningar med 27 års mellanrum. Den historiska delen är både intressant och udda när vi får följa Sacha i hennes flykt. I dåtid får även Mariannes numera döda man en lite större roll och vi lär känna både honom och dem som par bättre. Även Torsten och några andra finns med på ett hörn. 

Som alltid vill jag också gärna hänga med de nutida personerna och i och med den historiska delen blev det väldigt lite av dem. Det blev väldigt lite Augustin i den här boken och jag märker att jag i bok efter bok hoppas på att Luka och Veronica ska få ta mer plats, i synnerhet Veronica. Men det är kanske dags att sluta hoppas efter fyra böcker med dem...?

Jag är helt inne i boken och en vardagskväll är jag vaken alldeles för länge för att få veta slutet. Men vad hände egentligen? På morgonen efter kändes som jag missade ett gäng sidor (om man nu kan säga så om en ljudbok). Plötsligt var boken slut och det skedde extremt abrupt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att jag somnade ifrån den en stund.

Så det är en sträckläsarbok och det är härligt att få umgås med karaktärerna. Det är också väldigt befriande att inte brottslingarna gång på gång ska ge sig på huvudpersonerna som är i vissa deckare. Men än en gång är boken för kort och den här gången kändes slutet extremt avklippt. Men som trogen läsare/lyssnare kommer jag att kasta mig över nästa bok också.

Betyget blir bara 3+ på grund av det abrupta slutet.