Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson

En bok om rasism och dess påverkan!

Handling: Lykke är en ganska bitsk gymnasielärare i Nässjö, Fatima ett hittebarn från Indien som än en gång har blivit övergiven, nu av adoptivföräldrarna. Hon vet egentligen bara en sak om sig själv: att hon inte heter Fatima. När hon som nyfödd hittades vid floden Sabarmatis strand fick hon namnet Meera. Det bär hon som en hemlighet, ända till den dag då hon som 18-åring sätter sig på ett tåg, fast besluten att aldrig komma tillbaka.

Lykke blir kvar i Nässjö och försöker fortsätta sitt liv, trots mycket grubblande. Var det fel av henne att gripa in och ta hand om Fatima? Blev hon en misslyckad mamma, eftersom hon helt enkelt inte var mamma? Vart tog flickan vägen? Varför hör hon aldrig av sig?

En mörk eftermiddag i november, när Lykke är ute och går med sin hund, lägger någon en behandskad hand mot hennes axel, drar henne åt sidan och slår. Hårt.

Vi får följa några olika människor som knyts samman i Nässjö. Meera adopterades från Indien och fick namnet Fatima. Men hennes liv med sina nya föräldrar innebar inte en lycklig uppväxt. Som stöd fanns Lykke. Så Lykke var som en mamma men ändå inte. Ett antal år senare finns inte Fatima längre i Lykkes närhet och en dag blir Lykke brutalt nedslagen.

Den här bokens röda tråd är definitivt rasism. Vi får se den ur lite olika perspektiv. Dels genom en adopterads upplevelser men även genom den rasism som finns runt om oss och som ibland växer och blir lite större. 

Normalt sett har jag rätt svårt för när allt för många människor i en bok mår dåligt. Och ett tag känns det verkligen så. Men det finns en hel del ljusglimtar som gör att jag ändå tycker om att läsa vidare. Sen blir jag väl inte särskilt imponerad av det oengagerade polisarbetet i boken och funderar såklart lite på hur Majgull Axelsson tänkt där.

Jag tycker om hur boken är uppbyggd och där det finns små smidiga tillbakahopp lite här och var i boken. Jag gillar att läsa om Lykkes och hennes väninnas relation där två ensamstående lite kärva kvinnor finns där för varandra. Och jag tycker om att läsa om Meera när hon väl lämnat Nässjö och vad som händer med henne.

Jag tycker om boken men den är inte i klass som Aprilhäxan eller Jag heter inte Miriam som hör till mina absoluta två favoriter.

Betyget blir ändå 4 av 5.