Handling: Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens svenskar, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla - att inte naturligt höra till.
Här beskriver vi vår längtan efter att passa in, om smärtan i att alltid sticka ut, om viljan att förändra och ilskan över att inte räcka till. Vi berättar om förödmjukelsen när syokonsulenten trots våra toppbetyg föreslår ett yrkesprogram som det bästa valet inför gymnasiet, vreden över det rasistiska bemötandet i varuhuset när en mor och dotter vill handla en bröllopsklänning, och desperationen i en mors kamp för att få en gynekolog att skriva ett intyg på att dottern har sin mödomshinna kvar. Många av oss beskriver sökandet efter en identitet och hanterandet av okunniga frågor, och den ständiga; var kommer du ifrån egentligen?
Ett antal välutbildade kvinnor av utländsk härkomst har här skrivit om sina upplevelser av sitt nya land - landet Sverige. Jag tycker berättelserna är oerhört intressanta samtidigt som jag blir ledsen, arg och glad över saker de varit med om. För det finns både mycket jobbiga saker men också riktigt fina.
I början har jag lite problem på grund av förordet. Ett av budskapen i boken är att kvinnorna inte vill bli bedömda utifrån sitt ursprung. Men det första som sker är att vi svenskar sätts i ett fack. Men när jag väl fokuserar på kvinnornas faktiska historier så försvinner känslan.
På ett sätt känns det lite förmätet att uttrycka sig om ämnet just för att jag inte har en aning om hur det är att växa upp som de gjort, kanske med en traumatisk flykt och i vissa fall en mycket jobbigt och otrygg första tid i landet. Jag har visserligen vuxit upp i en av Sveriges mest invandrartäta städer där ca 40 % är utlandsfödda och även om jag flyttat så jobbar jag kvar i staden. Så jag har träffat på väldigt många från världens hörn där majoriteten verkligen kämpar på för sig och sin familj.
Men åter till boken. Hos många av kvinnorna finns en känsla av utanförskap. Något som föds när de kommer till Sverige men som de sen inte klarar av att komma ur. Hur kompetenta och framgångsrika de än blivit. Men de finns också de som känner att de faktiskt blivit accepterade av omgivningen vilket glädjer mig. Det är också lyckligtvis något jag känner igen från mina kompisar som kommer från olika kulturer.
En av de stora problemen som lyfts upp här är svårigheten att balansera det gamla livet med det nya och det har jag full förståelse för. Gång på gång hör jag om krockarna som sker.
Sen finns också frustrationen över frågan som handlar om var ifrån de kommer som kommer gång på gång och visar än en gång att de inte ser ut som en urtidssvensk. Den frustrationen väcker nog mest bryderier hos mig. Jag vet att jag själv ställt den frågan till vänner och nära kollegor av välvilligt intresse och jag hoppas innerligt att de inte tagit illa upp. De har i alla fall inte visat något sådant. Jag blir också glad när min son kommer hem och berättar om länderna som kompisar kommer ifrån och att han ser att vissa flytt från krig. Att han får se att det finns många länder där folk har det svårt. Å andra sidan kan jag mycket väl förstå om man får frågan från helt okända personer som man inte har någon relation till att den inte är välkommen alls. Eller där informationen kan användas mot en. Generellt efter att ha läst boken känner jag att det här är ett område som är lite minerad mark och det är lätt att det blir fel. Lite som hur man ska uttrycka sig till människor som förlorat någon nära anhörig där alla vill ha det på olika sätt. Det finns fler fel sätt än rätt. Och det är olika sätt som gäller för olika personer.
Som jag sa i början är det här en bok som väcker många känslor men också många frågor kring rätt och fel och utanförskap. Den känns också viktig i en tid där rasismen ökar och där det är allt mer ok att visa det öppet. Ökningen skrämmer mig rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar