måndag 27 april 2020

Simma med de drunknande av Lars Mytting

En spännande släkthistoria och om att hitta sig själv!

Handling: Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.

Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia.



Jag har länge varit intresserad av att läsa den här och kom till skott nu när jag är permitterad på 60 %. Huvudpersonen är Edvard som växer upp med sin farfar främst. Farmodern fanns med på ett hörn men det är tydligt att hon inte spelat någon större roll i Edvards liv. De bor lantligt på en potatisgård i Norge och umgås inte med så många andra. Edvard har självklart funderingar på vad som hände när hans föräldrar dog när han var tre år men farfadern visar tydligt att det inte är något han vill prata om. Edvard själv var där men han minns inte vad som hände då han bara var tre år gammal. Men när farfadern dör hittar Edvard ledtrådar till släktens historia som bara blir mer komplex ju mer han börjar utforska.

Det är rätt vanligt med böcker som har kopplingar till andra världskriget och den här boken har även lite kopplingar till det första världskriget. Det som faktiskt känns lite befriande är att vi i princip hela tiden bara är med Edvard i nutid och får veta ungefär samma saker som honom och inte att vi gör ett tidshopp. Jag gillar såklart böcker med det också men i den här boken var jag glad att det inte var så.

Det är många saker i den här boken som tilltalar mig. Jag tycker om huvudpersonen även om han inte alltid gör saker helt rätt. Men han känns mänsklig. Jag tycker om spänningen som finns i boken kring vad som hände 1971 och även händelser som är kopplade till det.

Jag uppskattar också språket och bilderna som målas upp inom mig. Så här börjar boken:
"För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade. Jag intalade mig att hon sköt ut mig i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena om henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan jag trodde att en son skulle minnas sin mamma."
Då och då kommer lite poetiska beskrivningar invävt i texten men samtidigt så händer det också mycket i boken. En perfekt kombo med andra ord! Det enda negativa jag kan säga är att boken stannade av lite mitt i. Men för att få helhetskänslan behövdes den delen också.

Mitt betyg blir 4+ av 5.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar