Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg

Nominerad till Årets bok!

Handling: "Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig."

Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för henne.

Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att "din kropp är ditt tempel" och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.

Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.

Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig - varje fredagar 17.00 sitt på bar.
Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com

Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.

Uppläsare: Emma Hamberg

Agneta är en person som aldrig känt sig rätt. Hon har alltid försökt anpassat sig efter de runt omkring henne utan att lyckas helt. Barnen har flyttat ut och hennes man Magnus tycker att de ska leva hälsosamt och äta kall gröt istället för att dricka vin och äta ost. De ska även träna och fågelskåda på sin fritid. Otrivsel och tjat får henne att svara på en annons där en pojke i Frankrike behöver hjälp - och reser dit på vinst och förlust.  

Hennes jobb visar sig vara något helt annat än hon trodde och verkligen inte lätt. I synnerhet som hon inte kan franska. Men hon kämpar på med hjälp av Google translate och knackig engelska som åtminstone en granne kan prata. 

Den här boken får mig oerhört sugen på ost, vin och baguetter. Och massa härlig mat som man kan doppa baguetten i. Jag kan förstå varför så många tycker om den här boken! Vilket jag också gör. Men jag kan inte säga att jag älskar den. Jag har lite svårt att se Agneta och Magnus som riktiga personer. De är lite för överdrivna för mig. Även om det finns en del tragik så drunknar den lite i de humoristiska stunderna där saker bara sker. Så det handlar mest om att den här feelgood-stilen inte helt är jag. I gengäld tycker jag väldigt mycket om omgivningarna, mat och dryck (som sagt) och även karaktärerna runt Agneta nere i Frankrike. Att Emma själv läser upp boken gör den ännu mer personlig. 

Jag läste någonstans att det kanske kommer en fortsättning och jag skulle inte bli förvånad om det sker. Och med stor sannolikhet kommer jag i så fall läsa (eller lyssna på) även den. 

Betyg 3+ av 5.