Koka björn av Mikael Niemi

En historisk spänningsroman!

Handling: Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen.


När jag läste boken visste jag inte att Mikael Niemi baserat prosten på Lars Levi Læstadius. Det läste jag om i efterordet. Däremot har jag svårt att se likheter med den læstadianska tron som man kan läsa om ibland och hur prosten framställs. Och så är det kanske i verkligheten också. Att även om tron är döpt efter honom så behöver det inte vara exakt så han tyckte att det skulle vara idag. Prosten i boken känns som en mycket sympatisk man och nog anpassat sig till den moderna tiden.

Huvudpersonerna är dels prosten men ännu mer samepojken Jussi som är den som står för berättandet i boken där både han och prosten är tillsammans. Vilket de väldigt ofta är. En piga försvinner och den naturvetenskapligt kunniga prosten har svårt att tro på att det är en slagbjörn som tagit henne baserat på hur stället där hon försvann såg ut. Men länsman är säker och får folket med sig i tron. Men så händer flera saker...

Boken består av både prostens och Jussis historia vilket gör väldigt mycket för känslan för tid och plats. De har verkligen två väldigt olika bakgrunder och parallellt med berättandet av dem så handlar det om att kvinnor blir attackerade. Prosten blir då lite som en Sherlock Holmes i sina naturvetenskapliga iakttagelser och önskan att få fast den skyldige.

Det här är en väldigt välskriven bok och har dessutom historiska kopplingar i sig. När jag läser om Lars Levi Læstadius på nätet ser jag att mycket har vävts in i boken som hände parallellt under den tiden och som verkade beröra Læstadius. Som till exempel händelser i Kautokeino och lapparna. Den delen har jag svårt att engagera mig i eftersom jag inte helt förstår den historien utifrån vad som berättas i boken.

Jag förstår att den här boken blev otroligt uppskattad för den är väldigt välskriven. Jag kan se det men måste erkänna att jag inte riktigt bryr mig tillräckligt om huvudpersonerna för att att fångas så där på riktigt. Så trots alla hyllningar och hur välskriven den än är så blir betyget 3+ hos mig. Den är lite för lång och jag blir inte så engagerad som jag vill i huvudpersonerna. Men samtidigt är jag självklart nyfiken på hur den ska sluta.