Slaget om Troja av Theodor Kallifatides

Två krig, två helt olika världar!

Handling: När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig - om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion.

"Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?" frågar en flicka. "Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag", svarar fröken.

Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts - här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.

Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja. Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar.

Nu i mars har @kaffeochkultur Grekland som land att besöka på alla sätt man vill och kan i deras #kaffeochkulturvärlden. Jag valde att köpa den här boken på bokrean och även om det Trojanska kriget utspelar sig främst i det som idag är Turkiet (enligt vad man tror) så är det ändå väldigt mycket Grekland över den.

Vi får följa en femtonårig kille i Grekland där han med sex andra klasskamrater blir undervisad av deras fröken medan andra världskriget råder. När området blir utsatt för flygattacker så börjar fröken berätta om Slaget om Troja för att distrahera dem. 

Theodor Kallifatides har själv alltid varit fascinerad av Iliaden och han ger oss här en förkortad version av det Trojanska kriget där kriget pågått under tio år och i Grekland närmar sig andra världskriget sitt slut. Alla är trötta och förlusterna är obeskrivliga.

Jag uppskattar verkligen boken till en början eftersom den innehåller så mycket kulturhistoria. Men om jag ska vara ärlig så blir jag rätt trött på alla krigsscener i berättelsen om Slaget i Troja. Jag vet inte hur många som dör och i min okunnighet har jag svårt att hålla isär vilka som attackerar och vilka som försvarar när det bara nämns namn. Men boken är kort så det är inget jätteproblem. Och jag tycker verkligen om att läsa om bokens grekiska huvudperson och hans vän Dimitra som är den enda tjejen i klassen.

Jag gillar också hur Kallifatides har valt att göra det som två parallella historier och hur de ibland går in i varandra.

Om jag bara hade varit mer intresserad av krig och krigsscener så hade jag uppskattat boken väldigt mycket. Nu får den nöja sig med 3+ just för att jag ändå lär mig en del om grekisk kulturhistoria främst.