Handling: Året är 1963, och Hekla är en ung kvinna som vuxit upp i en avlägsen by
på nordvästra Island. Dalir är ett isolerat samhälle befolkat av
fiskare, vars enda regelbundna besökare är soldater från den amerikanska
flygbasen.
Hekla drömmer om att bli författare, och tar sig
till storstaden Reykjavik med en skrivmaskin och ett manus i väskan. Men
den mansdominerade isländska kulturvärlden är inte alls intresserad.
Tillsammans med en bekant, en homosexuell man som också blivit en
outsider, tvingas hon kämpa för att tas på allvar av den konservativa
omgivningen.
Fröken Island är en underhållande och inkännande
skildring av en kvinnas strävan att ta sig fram som skapande människa på
sina egna villkor och ta strid mot en omgivning som uppmanar en att
hellre söka till en skönhetstävling.
Jag har tidigare läst Ärr av samma författare som jag tyckte mycket om. Men handlingsmässigt skiljer sig böckerna åt rätt mycket.
Hekla, som är döpt efter en vulkan är en ung kvinna som längtar efter att bli en etablerad författare. Men den mansdominerade världen släpper inte in henne under 60-talets Island. Det är även svårt på jobben där männen får betydligt bättre betalt än kvinnorna. Så det är inte lätt att leva på sin lön. Hennes barndomsvän stöttar så gott han kan men även han lider av omvärldens syn på sådana som honom.
På ett sätt är boken lättläst även om språket känns vackert. Men det finns också ett mörker i den. Ett mörker som gör att jag uppskattar kampen som många fört för att kvinnorna ska få det bättre och mer jämställt. Det finns också en viss distansering till människorna när de oftare omnämns som vad de är snarare än med namn. Som väninnan och poeten. Jag undrar över hur det påverkar känslan för boken och min syn på dem.
Fröken Island är en vacker bok som jag till viss del njuter av att läsa men som även gör mig ledsen. Det som kommer leva kvar är stämningen som boken ingav.
Betyg 4 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar