Sjung tills du stupar av Tommy Körberg

En bok om hans eget liv uppläst av honom själv.

Handling: I sin självbiografi berättar den frispråkige och folkkäre artisten Tommy Körberg om kärleken till musiken, sitt liv i rampljuset, om kokainmissbruket och tiden bakom galler och om hur det har påverkat honom att ha lämnats bort som barn.

Bert Gustav Tommy Körberg gjorde sin artistdebut som femåring på Brunnskvittret på hemmaplan i Ronneby. Han sjöng Gunde Johanssons "Torparvisan" och fick två askar Tutti-Frutti som gage. Det gav mersmak och han fortsatte att sjunga i körer och delta i kabaréer, men tänkte sig en framtid som utrikeskorrespondent i Sovjetunionen. Den drömmen släppte han när han lärde sig att spela gitarr. I början av 1960-talet svepte popvågen över Sverige och Tommy bildade band med sina kompisar. Så småningom hamnade Tom & Mick & The Maniacs på Tio i topp-listan med "Somebody's taken Maria away". Artistkarriären var igång. Det som följde är idag ett stycke unik svensk kulturhistoria.

Tommy Körberg har arbetat med Hasseåtage, haft en huvudroll i musikalen Chess i London, älskats av flera generationer barn som Lill-Klippen i filmatiseringen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter och vunnit svenska melodifestivalen två gånger. Samarbetet med Björn Ulvaeus och Benny Andersson har fortsatt och tidigare i år fick han årets Dansbands-grammis tillsammans med övriga BAO, Benny Anderssons Orkester.

Då och då varvar jag min läsning med en biografi eller memoarer. Den här gången blev det Tommy Körbergs bok om sig själv som han dessutom läst in. Precis som Johannes Brost och Magnus Härenstam gjort med sina böcker. Av dessa tre måste jag säga att jag roades mest av Johannes Brosts bok.

Men tillbaka till Tommy Körberg. Så här efteråt blev det inte många överraskningar. Jag har sett när han var med på Stjärnorna på slottet så jag visste lite om hans barndom. Men visst blir det mycket mer om honom i en bok som han själv styr över. Han är även öppen med hur han varit som far och hans syn på delad vårdnad till exempel. Men det kanske är en generationsfråga...?

Han hymlar inte med att han är en sån person som hörs och det blir väldigt tydligt i ljudboken. Det är svårt att känna av de mjukare sidorna som kanske finns där när rösten är kraftig och bestämd. Det kanske hade varit lättare att läsa in den delen om jag läst boken istället.

Generellt vill han inte hamna i ett fack och han verkar inte vilja att folk ska tro att de känner honom efter att ha läst den här boken. Det senare gör mig lite kluven för det är ju omöjligt att inte skapa sig en bild av honom när han själv beskriver vad han varit med om, vilka styrkor och brister han har, saker han ångrar och sånt han inte ångrar. Periodvis har han varit väldigt social men han tycker även om att bara ha lugnt omkring sig. Men med tanke på att personer kan förvåna sig själva eller sina närmaste med vissa saker så kan jag köpa att ingen känner en annan människa helt.

Sen är det lite intressant att höra om hans karriär och olika saker har gjort. Vilka vänner han haft omkring sig (både Tommy Körberg och Johannes Brost nämner Kjell Bergqvist så snart får jag väl läsa hans bok också) och vilka kvinnor. Han berättar även om artister han jobbat med som Carola och en del andra människor.

Egentligen har jag ingen större relation till Tommy Körberg mer än att jag som många andra älskat låten Anthem, roats av honom i Ronja Rövardotter och minns låtar som Stad i ljud och Judy min vän. Nu senast såg jag honom i Gåsmamman där jag tyckte att han gjorde ett bra jobb. Det sistnämnda finns inte med i boken eftersom den antagligen blev klar före tv-serien.


Jag ger boken betyg 3 av 5.